Världen behöver kvinnligt entreprenörskap

För två år sen hoppade jag av min företagskarriär och startade eget designföretag. Sen dess har jag gått igenom ett antal faser, rent mentalt. Jag var beredd på allt möjligt eftersom det här med att ha ett eget företag är nytt för mig och jag såklart förstod att jag kommer att stöta på en massa saker som jag inte hanterat förr och på ett eller annat sätt behöver lära mig. Det jag inte var beredd på var hur extremt präglad jag blivit av den arbetstillvaro jag levt i under de senaste 18 åren. Jag visste ju att jag ville bort från den tillvaron, jag visste att jag ville bestämma över min egen tid och att frihet är viktigare än allt annat för mig. Men jag var inte beredd på hur svårt det skulle vara att avprogrammera sig ifrån allt det där som förväntas av en när man är en del av en företagskultur. När företaget i fråga dessutom är ett verkstads- och teknikföretag med stora jämställdhetsproblem på fler plan, så är det kanske ännu svårare att skaka av sig det som varit en vardag så länge. Jag tillhör också en generation som, även om det hänt väldigt mycket i samhället under min livstid, trots allt är uppfostrad i en anda att man måste ha ett riktigt jobb, att kreativa yrken är omöjliga att leva på (och lite flummigt) och faktiskt att det i skolan inte pratades särskilt mycket om att det ens var en möjlighet.

När kroppen pratar

För några veckor sen delade jag två inlägg på facebook som fick väldigt mycket respons. Fina kommentarer, stöttande hejarop och inte minst igenkänning. I de här inläggen delade jag först med mig av att jag knappt varit ledig de senaste två åren på grund av att jag startat eget, och att kroppen och knoppen nu protesterar en aning. Jag berättade sen också hur jag efter en dags ledigt i en solstol åkte hem och sa ifrån mig en del uppdrag jag fått. Jag sa nej, helt enkelt. Jag kan nästan inte beskriva hur långt inne det satt och jag kände mig både dum, lättad och förvirrad.

Mängden av reaktioner från mina följare (vänner) fick mig att fundera på hur det egentligen är ställt med förmågan att sätta gränser och hur våra (arbets)liv ser ut.

Patriarkala strukturer som begränsar

 Det jag vet med säkerhet är att vi lever i ett samhälle med en patriarkal struktur som belönar vissa egenskaper och beteenden. Tävlingsmentalitet, prestation och konkurrens vilket ofta tar sig formen av många timmars jobb, lite återhämtning och jakt på pengar och status. Vi lever också med en arbetsform som är en kvarleva från den tiden när industrialismen gjorde sitt intåg. Jag hörde någonstans att det var Henry Ford som införde 40-timmars arbetsvecka när han skapade sitt första löpande band. Det är ett tag sen nu och det finns många jobb som inte görs på ett löpande band och det kanske är dags att förstå att människor fungerar olika och att vi också har en annan valfrihet idag.

Vi börjar också se sviterna av vår ständiga uppkoppling och den enorma bluffen att man måste synas på sociala medier om man ska finnas. Som företagare får man lätt för sig att det enda sättet att marknadsföra sig är på sociala medier och inget kunde vara mer fel. Idag finns det gott om analysverktyg och det är lätt att se att även om du har tiotusentals följare som ser dina inlägg så är det en promille som leder till försäljning. Det är högljutt och stökigt och tar extremt mycket tid att skapa innehåll som sen försvinner nästan omedelbart. Det skapar hos många en låggradig kronisk stress som i sin tur skapar ohälsa både fysiskt och psykiskt.

Det finns ett annat sätt

Det här är nu ingen nyhet och det finns gott om motrörelser med människor som fått nog och kanske flyttat ut på landet och köpt en fårfarm och är självförsörjande, fattiga men lyckliga.

Det finns också en rörelse som handlar om att omkullkasta de rådande värderingarna och lyfta fram kvinnligt entreprenörskap, ledarskap och systerskap. Det finns de som vill driva företag OCH bejaka sin feminina själ. Som inte vill tävla, konkurrera, prestera och mäta. Som inte vill kämpa för att synas och höras i bruset av färgglada konton men ändå betyda något och skapa kontakt med de som ska bli och är kunder. Jag har kommit fram till att jag är en av dem.

Jag vill inte tävla. Jag vill inte, orkar inte prestera. Jag orkar inte heller ha på mig det pansar, den rustning, jag burit så länge för att orka passa in i en tillvaro som skapats av män, för män.

Jag vill skapa av glädje, i kontakt med andra, en mjuk, inkännande glädje i det som sen blir något som andra människor vill ta del av. Det måste få finnas olika sätt att leva, jobba och existera.

Världen behöver både kvinnligt entreprenörsskap och ledarskap. Världen behöver inte att kvinnor kopierar en maskulin form för detta. Världen behöver att kvinnor leder med alla de egenskaper vi är utrustade med. Till exempel lyhördhet, prestigelöshet och förmågan att skapa relationer. Helhetssyn, inkännande och intresse för andra. Intelligens, känslouttryck och hjärta.

Jag pratar dagligen med kvinnor och tjejer som på ett eller annat sätt uttrycker frustration över att inte bli tagna på allvar, att vilja jobba på ett annat sätt än vad som ges möjlighet till och inte minst uttrycker ALLA någon form av osäkerhet kring sin egen förmåga, kunskap och kompetens. Och då kan jag lova att ALLA dessa kvinnor är oerhört kompetenta på många områden.

Hur skulle samhället (och världen) se ut om vi drog nytta av denna kompetens, som i mångt och mycket är överlägsen de manliga kollegornas? Ja, det är så, för att många kvinnor inte bara besitter kunskapen i ett visst område utan även en förmåga att se helhet, tänka långsiktigt och är bättre på relationer.

Att hitta sina medkvinnor

Under de här åren sen jag kopplade loss mig, har jag skapat ett stort nätverk av andra kvinnliga entreprenörer, främst online av förklarliga skäl. Jag har nästan omedvetet sökt mig till dem som är ganska lågmälda i sin framtoning, innerliga, genuina och sårbara. När jag befinner mig i deras närvaro, i de forum som finns i anslutning, så har jag en direkt och kristallklar kontakt med mitt eget innersta, min kärna, min glöd. Jag vet exakt vad jag vill och jag slappnar av. Här förmedlas ett sätt att vara sin egen som bygger på att vårda sig själv, att ha respekt för sin kreativitet och en kunskap om att det kreativa arbetet inte är linjärt och inte heller kan struktureras på samma sätt som andra verksamheter. Att vilan är en del av arbetet och att det är okej och nödvändigt att sitta på en sten och andas sol en hel dag.

Den här känslan bor kvar i mig ett tag efteråt och jag känner mig trygg i vad och hur jag vill göra saker. Men i samma ögonblick som jag börjar scrolla på instagram så hårdnar det mjuka och stressen slår till. Jag jämför, värderar och tänker att jag inte gör tillräckligt. Varför har jag inte fler följare? Har jag för dåliga bilder? För tråkiga texter? För få videos?

 

De krampaktiga social medierna

Många är de kvinnor i mina nätverk som helt eller delvis lagt ner sociala medier. Det är också många som vittnar om att det på sistone blivit oerhört mycket svårare att nå ut på framför allt instagram. Algoritmerna, som alla numera vet vad det betyder, ändras hela tiden och man ska inte glömma att vad instagramfolket vill är ju att du ska skapa innehåll åt dem, inget annat. När man har ett företagskonto finns det också tusen oskrivna regler för vad du måste göra och vad du absolut inte får göra för att driva trafik till din business. Det är en lite annan sak att ha ett privat konto där man faktiskt använder sociala medier till vad namnet säger.

Allt det här ingår i det tävlingsinriktade arbetsklimat vi lever i. Det göder det. Att skapa nytt och fräscht innehåll på sociala medier är tidskrävande och tar mycket energi. Prestationsångesten triggas hela tiden. Att ständigt betrakta sig själv och sitt skapande utifrån är inte bara oerhört tröttande utan också hämmande för kreativiteten.

Men som jag började med att skriva - ack så svårt det är att på riktigt göra och TÄNKA annorlunda, att inte känna sig oduglig efter den där dagen på stenen. Jag är nästan fascinerad över hur hårt programmerad jag är i vad som är arbete och inte. Vad som gör mig duglig och inte. Fastän jag mår hundra procent bättre av att styra min egen tid och tillvaro, så har jag svårt att känna att det är okej. Ibland swoshar det förbi tankar som att “snart är den här smekmånaden över och du måste gå tillbaka till ditt gamla jobb” och då blir det nattsvart i mitt inre. Om framtiden vet vi inget, men den oroliga tid som är gör ju också att tankarna lätt hamnar där det inte är så skönt att vara. Varför skulle någon vilja köpa mina tyger om de inte kan betala sin el..?

Vi kan hela oss 

Jag har nyligen hittat en hemsida som heter soulandself.com. Det är en australiensisk kvinna som jobbar med business coaching för kvinnor och som också kallar det för feminine healing and business coaching. (En del engelska uttryck och benämningar är svåra att översätta till svenska utan att det låter konstig). Healing kan ju lätt tolkas som flummigt men jag tänker att det mycket handlar om att vi behöver hela oss själva som kvinnor, att vi så länge varit nergraderade att vi behöver aktivt jobba med att hela oss - och varandra - för att våga ta den plats som tillhör oss. Och för att få vara kvinnor fullt ut. Att vara kvinna fullt ut innebär många saker och det innebär att spela med ett register som män inte har. Vi äger förmågor och egenskaper som män inte gör, det vet de om och därför är de rädda för oss. De går samman och trycker ner. Det ser vi dagliga bevis på, i stort och smått, i hela världen, öst som väst, rika eller fattiga länder.

Jag brinner lika mycket för kvinnors rättigheter som jag brinner för skapande och konstnärliga uttryck. För mig vävs allt ihop och jag vill rita mönster, sy kuddar OCH skapa förutsättningar för andra kvinnor att hela sig och våga befinna sig i sitt eget ljus. Där, i vårt eget ljus, kan vi utöva feminint entreprenörsskap, ledarskap och vänskap. Men vi behöver öva på det här. Vi behöver öva ensamma, tillsammans med andra kvinnor och tillsammans med män. Jag kan lova att när du börjar betrakta ditt beteende utifrån det här perspektivet så kommer du ganska fort att se att det mesta vi gör har patriarkala och maskulina förtecken. Världen behöver våra feminina perspektiv. Det rådande patriarkatet fungerar uppenbarligen dåligt. Jag behöver öva jättemycket! Jag är van vid att anpassa mig, vara duktig, leverera, imponera och ständigt acceptera det som mitt inre protesterar emot. Jag är inte van vid att visa mig sårbar, vilket nog mycket bottnar i att jag alltid fått belöning för att jag är stark, orädd och ofta säger vad jag tycker. 

En kvinna som är en ständig källa till inspiration och vars sfär jag får befinna mig i är Anna Lovind som är skapare av The Creative Doer. En av de klokaste människor jag vet.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

Apropå mina facebookinlägg om att våga säga nej när man inser att man är på väg in i ett destruktivt beteende, så tänker jag att säga nej till något är att säga ja till något annat. När jag säger nej till saker som kickar igång en massa prestationsångest eller känslor av meningslöshet så säger jag ja till att följa mitt hjärta och fortsätta på den väg jag valt. För två år sen gjorde jag ett av de svåraste och mest omvälvande valen jag någonsin gjort. Jag sa nej till att fortsätta att jobba med något som inte kändes meningsfullt och som dränerade mig på energi och livslust. Det nejet var lika mycket ett rungande ja till att ägna min tid och kraft åt det som får mig att känna lust, glädje och stolthet.

Att säga nej till saker som man inte vill göra istället för att säga ja, av rädsla för att inte bli omtyckt, är att stå upp för sig själv och med det blir man en tydligare person. Man blir liksom lite skarpare i konturerna. Det är inte bara skönt för en själv, det är även lättare för andra att förhålla sig till. En person som ständigt gör våld på sina känslor, som säger en sak men signalerar en annan, är knepig att förstå.

Medan jag ritar och skapar växer det fram idéer om hur jag kan göra de här insikterna till något konkret som fler kan ta del av, kanske ett forum där vi kan öva tillsammans. Jag återkommer om det. Skriv gärna upp dig för vårt nyhetsbrev om du vill vara säker på att få veta mer! Det gör du enklast på hemsidan, madeleinewideland.com

 

Under den närmaste tiden kommer jag att öva på det jag skrivit om här. Det gör jag till exempel genom att skriva blogginlägg om sånt jag tycker är viktigt eller roligt eller på annat sätt värt att skriva om, istället för att lägga massor med tid på annan marknadsföring. Det kan verka som ett långsökt sätt att sälja mina tyger och kuddar men jag tänker att kuddar finns det gott om därute i världen, men kuddar och tyger som det ligger mycket kärlek och omtanke bakom, där varje liten del i processen är gjord av mig och några få människor som också brinner för detta, det finns det inte lika gott om! Att ha en kudde att krama i höstmörkret som du vet är gjord för hand och som det bara finns en av, det är ganska fint…I den kramen kan vi öva på våra insikter!

Allt gott till dig!

Madeleine

Varmt välkommen till webbshoppen där det finns kuddar att krama i alla möjliga mönster och färger! Om du inte hittar exakt det du söker, kanske en storlek som du inte hittar, så kontakta mig så löser vi det!